E+E

livet på Gotland är socialt och familjefyllt! Jag och min bonus-sis... fast ja, jag ser henne som min ''riktiga'' sis, ligger på en filt under gassande sol och lyssnar på världens bästa Lars Winnerbäck. Grannarnas hund kommer och skäller lite då och då, de andra barnen bråkar om hängmattan och mamma och Pontus ligger i vars en soltstol.

Vi har det bra med andra ord.

ps. inte en enda bild är seriös. ds.

Jag hoppar upp i sängen och sätter mig någonstans i mitten. I mitten av två sängplatser i en bred dubbelsäng med ett tjockt dubbelduntäcke och fem kuddar. Jag släcker inte taklampan, för jag vet att mina tanker kommer vandra till dystra platser när mörkret faller. Känslan av ensamhet smyger sig fram, närmar sig med tysta steg. Allt är stilla, bara ljudet av mina egna andetag och den vinande vinden utanför hörs. Den stormiga dagen som varit har övergått till stormig natt. Det luktar nytvättat, sköljmedel. En imitation av sommarblommor - kamomill och liljekonvalj, orkidé och något som kanske ska vara levendel. Jag vet inte. Jag vet bara att det luktar fel, jag vill att det ska dofta av dig. Jag vill att det ska lukta Elvira, men det gör det inte. Jag kryper ned under täcket, fortfarande i mitten av sängen som för att intala mig att den tomma ytan är något mindre och inte känns så tom. Jag tänker att det är underligt. Underligt att du på knappt fem månader blivit en så självklar del av mig och mitt liv. Mamma kan predika hur mycket hon vill om att det är viktigt med ''en egen identitet'' och om ''att man inte bör bli så beroende av varandra att man inte klarar sig utan varandra'', men frågan är inte om jag skulle klara mig utan Elvira. Det vet jag att jag skulle, jag klarar mig alltid. Poängen är att jag aldrig vill vara utan henne, vill inte missa ett enda tillfälle att spendera tid med henne. Hon är ju min kärlek, min soulmate, det jag vill ha mest av allt här i världen.

och så några glimtar i form av bilder från den där kvällen.

-

-

Sitter i skolan, äntligen rast. Jag är något trött på att skriva om judendomen, kristendomen och Islam nu alltså. Lånade Koranen igår på biblioteket och ägnat min förmiddag åt att studera den. Underlig religion Islam.. man föds in i den och sen är det inte tillåtet att gå ur. Hur funkar det egentligen? Inte heller förlåter Allah om du sätter så kallade ''medgudar'' vid hans sida, det är oförlåtligt. I don't get the good things in it. Får fortsätta läsa och studera och se om jag ser de ljusa sidorna lite längre fram istället, Islam är trots allt den snabbast växande religionen i världen.

Vi har också underhållit oss här i skolan med att äta överbliven rabarberpaj som jag hade med mig hemifrån. Jag och Elvira bakade den för någon dag sedan och ingen har velat äta den.. så nu var det typ dags.

hahahha, hur lyckades jag med den första bilden?! halva ögat dolt av typ... skinn från under ögonbrynet? visste inte ens att jag hade något sånt. wtf? eller ftw som mr.Mike säger.

och boken på bilen är om ni inte förstår det.. koranen själv!

-

För mig är kärleken något sällsynt, något som sticker ut. Överallt runtomkring oss ser vi den, trots detta är det 'en på miljonen' att man blir kär. Förälskade har vi alla varit.. men när den svindlande känslan lagt sig, i alla fall så mycket att man börjar se klart igen, och man upptäcker varandras brister - och börjar älska dem lika mycket som varandras styrkor.. Det är först då den riktiga kärleken kommer in i bilden. Den djupa, passionerade och ömma kärleken. Den föraktfulla, hånande och sårbara kärleken. Den är helt underbar, trots detta lika hatad som älskad.

Men visst är det som som Juliette Binoche en gång sade; att våga älska är ett val.

Jag har träffat min kärlek och jag har valt att våga älska utan gränser.

Det bästa jag någonsin gjort.

-

[Text och bild av mig]